Ibsen och oljan
Efter mer än sjuttio år ger Norstedts förlag ut en ny utgåva av Ibsens samlade dramatik i två påkostade volymer. Leif Zern har skrivit en rik introduktion som gör volymerna än mer angelägna. Böckerna är en guldgruva till alla teaterarbetare, studenter, teatervetare och även teater- och litteraturintresserade. Recensenterna hyllade utgåvorna och utgivningen är en stor teaterhändelse. Nu kommer kritik mot att projektet sponsras av norska oljebolag och det norska näringslivet (SvD 1 oktober).
För mig som upplevt hur oljepengar använts för krigföring och folkmord är det viktigt att sätta sponsringen i ett annat strålkastarljus.
I många år, nej i decennier, finansierade den irakiska staten med sitt oljebolag och sitt oljedepartement blodiga krig mot det irakiska folket och grannländerna. Det här hände särskilt under tyrannen Saddam Husseins tid, men också före honom. Saddam Hussein använde hälften av oljepengarna till sig själv och den andra hälften till statens krigsmaskin. Han stärkte sin maktposition med oljepengar och alla känner till konsekvenserna. Samtidigt var kulturlivet, i synnerhet teaterlivet, censurerat.
Jag blir bara glad om oljebolagen i Norge satsar mer pengar och resurser på kulturella projekt och sponsring av utgivning av Ibsen och andra författare i Skandinavien. Jag tror inte att ett självständigt förlag som Norstedts blir köpt av de norska storföretagen, även om logotyperna på copyrightsidorna luktar olja. Det är bra att utnyttja dessa pengar. Jag räknar nu med att Norstedts förlag kompletterar utgivningen med de pjäser som saknas!
I begynnelsen var ordet
Ordet formulerar vad vi tänker. Att skriva är en lång och intensiv process av tänkande. Tänka, skriva och framkalla en bild av sig själv i världen. I begynnelsen var ordet, men orden dyker inte upp om man inte tänker. Jag har vuxit upp med kurdiska språket som censurerats, begränsats och varit i ständigt kamp för överlevande. Språket blev under dessa omständigheter en mask, en symbol och ibland suddiga bilder där skribenten gömde sig bakom. Jag började tidigt skriva. När jag började med teater, på högskolan, gick jag helt över från kurdiskan till arabiskan. Då inträffade en märklig situation; jag kunde inte tänka på arabiska. Jag tänkte på kurdiska och skrev på arabiska. Orden översattes tillsammans med strukturen och meningen. De arabiska orden saknade uppriktighet, insikt och hamnade i en platt, ytlig skala som aldrig gick på djupet. Däremot var det lätt för mig att översätta min egen text tillbaka till kurdiska. Då uppträdde de olika perspektiven och orden fick ett riktigt ansikte.
I. D-föreställningen, av Rasmus Lindberg, regi Olle Törnqvist, som gick på Folkteatern handlar om vad som händer med livet efter trettio år. Det är en identitetsfråga som jag känner igen mig i. Språket blir en resa, en identitet där våra karaktärer och personligheter utvecklas. Jag kunde aldrig tänka mig att jag efter trettio år skulle hamna i Sverige och något senare vid Folkteatern i Gävleborg. Situationen med mitt språk upprepas, men den här gången från kurdiska till svenska. Ännu en gång har ett märkligt förhållande uppstått; jag tänker ju nu på svenska när jag skriver på svenska. Därför blir det svårare och helt annorlunda när jag vill översätta till kurdiska. Mitt kurdiska språk i Sverige behöver inte gömma sig bakom symboler. Inte min svenska heller för den delen.
I.D väckte mycket associationer, teatralt och språkligt. Identitet blir ett särskilt anspråk hos mig som människa och teaterbilden blev en nyckel till identitetens förutsättningar i en komplicerad värld.
Världsdramatik på kurdiska
Den kurdiska teaterverksamheten i irakiska Kurdistan började på 1920-talet, men rötterna går betydligt längre tillbaka i olika kurdiska traditioner och riter. Den första teaterpjäsen skrevs på 20-talet. Den kurdiska teatern har påverkats av oroligheter, otaliga krig, förtryck mot vårt folk och hela instabiliteten i området. Periodvis tvingades teatern gå under jorden och bli en del av kampen för demokrati och frihet. Teatern har alltid haft en stor roll och betydelse, den gav hopp och varit ett fönster mot en osynlig horisont. Teatertraditionen byggde tidigare på kurdiska texter och en del översättningar, alltid från arabiska och persiska.
Under 1990-talet översattes enstaka dramatiker från andra språk, exempelvis engelska och svenska. Översättningen har en viktig funktion för att berika vår erfarenhet, värna om vår kultur och självfallet språket. För ett par år sedan åkte jag till Kurdistan för att undervisa på universitetet i teater och drama. Svensk dramatik och teater stod i fokus i min undervisning. Där etablerades också idén om att starta en serie med världsdramatik i översättning. Samtliga översättningar skulle göras från originalspråket. Aras Press, som är ett av de ledande förlagen i irakiska Kurdistan tog förslaget med intresse och allvar. Vi enades om att genomföra denna serie. Vi siktade på att skapa en hörnsten för kurdisk teater. När detta år lider mot sitt slut har vi gett ut 36 pjäser på två år. Vår vision är att ge ut etthundra pjäser ur världsdramatiken. Hittills har vi publicerat ett urval av klassiker till moderna stycken, till exempel Shakespeares Kung Lear och Hamlet, Tjechovs Tre systrar och Strindbergs Spöksonaten, Pelikanen och Ett drömspel. Av Beckett, Slutspel, Noréns Tyst musik, Krig, Under, Modet att döda och Peter Weiss moderna klassiker Mordet på Marat.
Vi har också översatt Millers En handelsresandes död, Osbornes Se dig om i vrede och Pinters Fastighetsskötaren.
Bland de moderna nordiska dramatikerna har vi översatt Fosses Någon kommer att komma och Peter Rasmussens Om ett ögonblick. Med projektet vill vi ge en bred synvinkel på olika perioder och stilar inom världsdramatiken. På det här sättet har studenter vid tre universitet, teaterhögskolor och teatergrupperna i Kurdistan tillgång till världsdramatiken. Ett unikt projekt som gör teatern tillgänglig för betydligt större grupper än tidigare.