”Jag har ju skrivit ner det, allt står ju där”
Det var i Bagdad som jag såg Måsen för första gången i mitt liv. Det var början av åttiotalet och pjäsen spelades på arabiska, ett språk som tvingats på mig. Jag behärskade inte språket tillräckligt bra på den tiden. Föreställningen var vacker, visuell och experimentell. Det var en tragedi, inte komedi som Tjechov kallat den. Jag blev totalt tagen av den bildmässiga formen och det rika innehållet.
Sedan studenttiden har Tjechov intresserat mig och imponerat på mig. Hans teater ligger nära livet på ett naturligt sätt; den är mycket jordnära. Tjechov är på samma gång enkel och djup.
När var jag student på teater högskolan i Bagdad på 80-talet läste vi Tjechov liksom Strindberg. Vi spelade också deras pjäser. På den tiden var jag kär i Sonja, huvudkaraktären i Morbror Vanja: Sonja var inte vacker, men arbetade oupphörligt. Hon är kär, febrigt kär, i läkaren Astrov, men Astrov älskar Jelena professors hustru. För min del var jag riktigt kär i Sonja! Jag tyckte synd om henne och tänkte på henne. Själv var jag ensam och hade inte funnit den verkliga kärleken ännu.
Senare när hade jag genomgick en stor livskris som berodde på en olycklig ungdomskärlek gick mina tankar till Nina i Måsen. Min första flickvän gjorde slut och jag jämförde henne med rollkaraktären Nina. Det fanns likheter, min flickvän var en omtalad, ung, vacker och på väg att bli skådespelerska.
Några år senare, efter teaterhögskolan, såg jag Måsen för andra gången. Denna gång spelades pjäsen på kurdiska i min hemstad Suleimania i irakiska Kurdistan. Min stora kärlek och samtidigt min före detta flickvän var nu mitt uppe i karriären som skådespelerska och hade rollen som Nina. Hon var lysande och passade perfekt till rollen. Det var en plågsam föreställning för mig. Jag var ledsen att se henne på scenen. Jag älskade min Nina fortfarande.
I början av 90-talet såg jag Måsen igen, men den här gången i Moskva, i Tjechovs land och naturligtvis på ryska. Jag kunde inte ryska språket men jag kände ju mycket väl till pjäsen och förstod allt, även vad skådespelarna sa. Sen dess har jag sett Måsen i otaliga uppsättningar här i Sverige och på olika språk i en rad olika länder i Europa. Och har jag läst pjäsen Måsen så många gånger. Varje gång hittar man nya aspekter och nya saker.
Vad handlar Måsen om egentligen? Jo, den handlar om de ständiga, eviga och aktuella ämnena: kärleken, separationen, ålderdomen, kampen mellan generationerna, berömmelsen, teatern och litteraturen. Drömmen om att blir skådespelare, drömmen om att blir författare och drömmen om att blir berömd. ”Jag har ju skrivit ner det, allt står ju där.” Så säger Tjechov själv om Måsen.
Masja älskar Konstantin, Konstantin älskar Nina och Nina faller för författaren Trigorin. Alla älskar och alla blir kära i fel person.
När vi inledde repetitionsarbetet i början av augusti trodde jag att jag kunde pjäsen utan och innan. Men nu upptäcker jag nya sidor hos karaktärerna, deras relationer, den dolda sexualiteten, lidande, glädje och den oändliga kärleken. Dessa människor har den totala närvaron till och med när de inte på scenen. De är där hela tiden och bejakar deras öde. Det är Måsen och ”allt står ju där”.
Åh, denna magiska sjö!
Mitt första möte med Teater Galeasen ägde rum 1995 när jag såg Soporna, staden och döden. Det var första gången jag såg en fri teatergrupp i Sverige. Vilket fantastiskt möte! Jag minns fortfarande den starka formen och det rika innehållet. Flera av skådespelarna som jag såg då är idag med i Måsen. Allt sedan mitt första möte med Galeasen har teatern funnits nära mitt hjärta och varit en av de absolut mest intressanta teatrarna för mig. Jag har sett allt de har spelat och har skrivit om föreställningarna i kurdiska tidningar.
Många av Sveriges regissörer och skådespelare skolades på Teater Galeasen, i Torpedverkstan på Skeppsholmen under åttiotalet. Bland dom finns Richard Günther, Ingela Olsson, Mats Flink, Mikael Persbrandt, Leif Andrée och Stefan Larsson. Galeasen har varit en skola, en fabrik eller en plats där dessa konstnärer ostört kunde experimentera, skapa och göra teater med stort T. Scenen, estetiken, skådespelarkonsten och regivisionen är en teaterupplevelse. Galeasen bidrog med den moderna, experimentella och den fysiska teatern i svensk teaterhistoria. Teater Galeasen överlevde den svåra ekonomiska situationen på 90-talet som drabbade många fria grupper. De tvingades lägga ner sin verksamhet, men Galeasen klarade sig.
I dag arbetar många av dessa tunga namn på olika institutionsteatrar. Ändå har de inte övergivit Galeasen utan återkommer dit. Jag tycker mig se hur skådespelarna fylls av friska impulser när de jobbar på Galeasen. Där verkar finnas något som institutionsteatrarna inte kan erbjuda, trots sina resurser.
Nu samarbetar några av Galeasens skådespelare med Dramatens i föreställningen Måsen. Det är en annorlunda Måsen som vi ska se! Tjechov inspirerades av Henrik Ibsens Vildanden och skapade en liknande symbolik med en mås. Karaktären Konstantin skapades utifrån impulserna från de franska symbolisterna. Det förekommer citat från Hamlet samtidigt som pjäsens komik har sina rötter hos Molière. Måsen utgör en brytpunkt i modern dramatik.
Tre generationer arbetar i en och samma anda; de äldre generationerna från Dramaten med Jan Malmsjö, Marie Göranzon, Anita Wall och Johan Lindell. Stefan Larsson, Ingela Olsson, Mikael Persbrandt och Mats Flink har sina rötter hos Galeasen och är den andra generationen. Ellen Mattsson som spelar Nina och Henrik Svalander som spelar Konstantin är den unga, tredje generationen. Alla dessa generationer med sina drömmar, hopp, kärlek och lidande samlas vid sjön. ”Åh, denna magiska sjö!” som läkaren Dorn säger.
Det är spännande och intressant att se hur Måsen växer fram och karaktärerna tar form med våra skådespelare. Det uppstår en hel del lustiga situationer under repetitionsarbetet. Häromdagen repeterade vi första akten där Nina vill åka hem efter den misslyckade teaterföreställningen. Arkadinas replik är ”Någon borde följa er hem lilla vän”. Det får hela ”gubbgänget” av skådisar att snabbt improvisera en liten situation och springer efter Nina för att hon ska få sällskap hem. Maria som spelar Arkadina skrattar åt komiken, liksom Ellen som Nina.
Dramaten/Galeasen gör Måsen på ett annorlunda sätt. Många skulle nog säga att Måsen är en tragedi, men faktum är att Tjechov betonade att han skrivit en komedi. Vi vet att Tjechov blev osams med mästerregissören Stanislavskij som gjorde Måsen till en tragedi. Här ligger utmaningen! Vi undersöker tystnaden, musikaliteten och tragiken för att lyfta fram den komedi som Tjechov pratade om. Vi skrattar som bara den!
Allt händer vid sjön. Åh, denna magiska sjö!
Dana Marouf
regiassistent