Om Vindens berättelse

Av: Agri Ismail

Boken Vindens berättelse består av en samling korta, experimentella pjäser, sällan med mer än två karaktärer (oftast endast benämnda som ”man” och ”kvinna”). Den experimentella teatern har länge varit en del av den kurdiska dramatiken (som Dana Marouf själv skrivit om tidigare i sina essäer) men Dana Maroufs verk är mer i en bredare modernistisk tradition än den snävt kurdiska.

De olika pjäserna kretsar ofta kring missförstånd, eller snarare människors oförmåga att verkligen förstå varandra. ”Vindens berättelse” som den ena karaktären ber den andra att berätta för henne i den pjäs som gett samlingen sitt namn, förtäljs exempelvis aldrig, och gång på gång diskuterar karaktärer vad de menar med ett visst ord, där diskursen växlar mellan filosofiskt och absurt.

Det är en högst ambitiös samling kortpjäser, som ekar Harold Pinters minimalistiska dialog (Dana Marouf har såväl skrivit om som översatt Pinter så detta är inte en överraskning i sig) såväl som Becketts avskalade absurda teater. Musik, när den väl spelas, fyller ofta funktionen av att betona en övergång, något som sker inom karaktärerna som förblir osynligt för publiken. Upprepningar av ord och begrepp (där karaktärerna antingen inte förstår vad dessa ord betyder eller håller med om dess innebörd) fyller funktionen att främmandegöra språket, och gör läsaren lika förundrad över ett ords verkliga betydelse som karaktärerna, vilket är ett otroligt snyggt stilistiskt trick. Trots den höga nivån av abstraktion och språklekar inom texten är det aldrig dunkelt, eller alienerande för en publik. Jag uppskattar även sättet Dana Marouf lyckas antyda till kurdiska trauman / diasporans rörelsemönster utan att för den delen göra dessa saker explicita. Det skulle vara fullt möjligt att läsa dessa pjäser i en översättning och inte ha någon aning om att det rörde sig om ett kurdiskt författarskap. Det enda negativa med Dana Maroufs avskalade minimalism är att dialogen ibland inte uppnår de filosofiska höjder som allusionerna och upprepningarna syftar till – möjligen en konsekvens av att läsa dramatik istället för att se det på en scen. Men som helhet är detta en väldigt stark samling pjäser som påvisar den kurdiska dramatikens delaktighet i bredare internationella trender.

Dana Marouf är en oerhört produktiv författare som i många år översatt ex. Norén, Pinter, Strindberg, samt bidragit med väsentliga essäböcker om allt från dramaturgisk teori till historik kring modernistisk / experimentell teater på kurdiska. Dana Maroufs egna pjäser vilar därför på ett gediget teoretiskt arbete och blir nästan representationer för den historiska och samtida syn på dramatik som han har utvecklat.

Utvecklingen ter sig främst komma i formen av att Dana Marouf allt mer utövar i praktiken (i form av pjäser) det som han i många år utforskat genom sakprosa, översättningar och biografier. Han har lyckats tänka kring den samtida kurdiska dramaturgens roll och uppgift, har inspirerats av några av de främsta författarna, och har lyckats mejsla fram en egen röst.