av Dana Marouf
Det röda dammet har lagt sig på vägen och Angkor Wat tornar upp sig framför mig. Jag går in i tempelområdet och det dröjer inte länge förrän jag upptäcker de första relieferna med apsaradansare. Det är hovdansarna som fanns här när khmerriket stod på toppen av sin utveckling på 800-talet sedan.
Den ursprungliga dansen går tillbaka till khmerkulturen. Där var dansen en helig länk mellan jordelivet och gudarna. Denna syn på dansen är fortfarande märkbar i Kambodja. I tempel och pagoder avbildas dansarna eftersom det finns en stark koppling till buddhismen. I de gamla böckerna berättas om den renaste dansformen som var en dans för gudarna. Den utgjorde ett centrum för khmerernas uppfattning om estetik. Dansen var en inkarnation av människorna och gudarna. Alla källor betonar att den ursprungliga rituella dansen fanns redan på 800-talet och utvecklades fram till sin blomstringsperiod på 1400-talet under kung Jayavarman II. Apsaradansen har sitt ursprung i indisk kultur och är inspirerad av religion och filosofi därifrån. Mellan 1125 och 1215 fanns fler än 3000 dansare i de kambodjanska palatsen. Dansen var centrum för kungamakten och för livet i khmerriket.
Apsaradansare, Angkor Wat, Siem Reap.
Kambodjanerna har en egen version av den väldiga indiska mytologin Mahabarata. De kambodjanska myterna har ristats in i de stora templen, inte minst i Angkor Wat. Där syns dansarna i väggarna. Rollerna har sitt ursprung i de antika myterna och legenderna, till exempel den om Reamker.
Dagens kung i Kambodja Norodom Sihamoni är utbildad dansare i Prag och har gett den klassiska hovdansen stort utrymme i landet.
På sjuttiotalet när de röda khmererna tog makten dödades fler än 3 miljoner kambodjanerna. Inte minst utsattes kulturarbetare, bland dom dansarna för terrorn. Det räckte med en hög utbildning eller att man kunde ett annat språk för att man skulle bli mördad. Hovdansarna sågs som representanter för makten och ytterst få dansare överlevde terrorväldet. Efter de röda khmerernas fall på åttiotalet samlas en liten grupp författare, dansare, koreografer och teatermänniskor för att försöka bevara dansen genom att lära ut dansen till barn och ungdomar. På så vis skulle dansen räddas undan glömskan.
En dansföreställning i Siem Reap
Jag kom i kontakt med den kambodjanska dansen när en dansgrupp framträdde med The Continuum: Beyond the killing fields i Stockholm. Föreställningen är en uppgörelse med det folkmordet och den är ett slags psykologisk terapimetod för att försonas med ödet. Föreställningen gjorde mig nyfiken och intresserad av hur konsten kan bearbeta nationens trauma. Huvudpersonen i föreställningen var Em Theay, en av få dansare som överlevt folkmordet. Hon har varit en ledande kraft för att bygga upp den klassiska kambodjanska dansen.
I Phnom Penh får jag kontakt med Em Theays barnbarn som är koreograf och dansare. En tidig morgon träffar jag barnbarnet och åker till förorten för att möta Em Theay som hunnit bli åttio år. Em Theay bor i ett enkelt betonghus på en slamrig gata. Hon sitter rakryggad på sin säng alldeles intill entrédörren mot gatan. Hon är kambodjas ledande danspersonlighet och personifierar människans överlevnadsförmåga under ett folkmord. Em Theay utstrålar ett lugn och en glädje när vi möts. Hon berättar vad dansen betytt, särskilt när hon arbetade på risfälten under röda khmererna. Vakterna tvingade henne att dansa på risfältet bara för att skratta åt henne. Hon berättar att hennes son dött, men att hon inte fick se honom eller begrava honom. Då dansade hon i smyg. Hon lyckades överleva för att dansen kopplade ihop mänskligheten med gudarna också under den svåra tiden på sjuttiotalet.
Sophiline under en workshop med skolbarn
Em Theays dotter och dotterdotter arbetar med en av de ledande dansgrupperna i Kambodja; Amrita. Den bildades för tio år sedan av amerikanen Fred Frumberg med hjälp av pengar från FN. Nu talar alla om Fred Frumbergs insatser för att bygga upp Amrita. Dagens chef för Amrita, Rithisal Kang berättar för mig om svårigheterna med ekonomin. Finansieringen bygger på donationer. Regeringen har inga pengar och medlen måste sökas utomlands. Rithisal kopplar ihop mig med dagens unga dansare och koreografer i kompaniet. De arbetar med den klassiska hovdansen som grund men vill framför allt utveckla den inom den moderna dansen. Tanken är att uttrycken och formerna ska överleva i det moderna samhället utan att hovdansens grunder går förlorade.
En tidig förmiddag åker jag med tuk-tuk till en teaterscen som ligger två timmars väg utanför Phnom Pehn. Chauffören, Mr Lim, som var fem år när röda khmererna kom till makten överlevde arbetslägret medan syskonen och pappan dukade under. Bara mamman fanns kvar efteråt. Mr Lim tar mig till teatern där koreografen och teaterchefen Sophiline Cheam Shapiro arbetar med klassik teater och modern dans inom en annan dansgrupp. Hennes man John välkomnar oss när vi kommer fram. Sophiline är teaterchef.
Idag är 200 skolbarn på plats för att se en dansföreställning. Sophiline förklarar dansens språk, det mytologiska innehållet och dansens betydelse för den unga publiken.
Efteråt berättar Sophiline för mig att det bara var hon och hennes mamma som överlevde röda khmerernas välde. På åttiotalet ingick hon i en grupp för att rädda khmerkulturen. De var så fattiga att de inte hade mat under repetitionsdagarna och Sophiline svimmade många gånger av hunger. Nu är hon en ledande koreograf för den kambodjanska dansen. Hon reser över världen med sin grupp. Hon blandar den klassiska dansen i en modern form och utbildar barn, ungdomar och koreografer.
En dansare vid Sophilines teater
På gatorna i Phnom Penh fräser ungdomarna förbi i svärmar på sina motorcyklar. Kambodja är en ung nation och det märks att de äldre saknas. De dukade under i arbetslägren och fick aldrig åldras i dagens samhälle. För både Em Thay och Sophiline är det centralt att dela med sig av sina kunskaper till den yngre generationen. Det är bråttom. När de är borta måste de yngre ha fått ta del av den gamla kulturen för att den inte ska gå förlorad för alltid.
Vi träffar en grupp dansare i tjugoårsåldern. De repeterar i ett enkelt klassrum på lärarhögskolan i Phnom Penh. Dansarna har lärt sig den klassiska hovdansen i barndomen och har grunden inbyggd i sina kroppar. Nu har de inlett arbetet med en modern föreställning om boxning. Gammalt möter nytt. Tillsammans med en av de mest kända boxarna i Kambodja övar de in boxningens typiska tekniker rörelsemönster. Koreografen Sopheap konstaterar både på skämt och allvar att hovdansen tillsammans med den oerhört populära boxningen är grunden för nationen. Många kambodjaner följer boxningsmatcherna, inte minst på TV och boxarna är nationella hjältar. Tillsammans med en belgisk koreograf ska dansarna bygga en föreställning. Men det är kontroversiellt. Några av de äldre mästarna tycker inte att den klassiska dansen kan, eller bör, utvecklas i riktning mot det moderna.
Dessa konflikter är inte okända för Amritas grundare, Fred Frumberg. Jag träffar honom i Singapore där han nu arbetar. Den energiske Frumberg är konstnärlig ledare för den prestigefyllda dans- och teaterfestivalen i Singapore som äger rum i augusti. Han kommer från USA men har arbetat med de stora regissörerna på Operan i Paris.
För drygt tio år sedan var det slumpen som gjorde att Frumberg sadlade om och startade Amrita i Kambodja. Han betonar hur svårt det är med finansieringen för kulturarbete i ett land som Kambodja. Det är fattigt, men samtidigt försvinner oerhörda summor i korruption. Hans mål med verksamheten var under alla år att kambodjanerna själva skulle ta över och leda Amrita, något som de gör idag under Rithisal Kang. För Frumberg är dansen i världsklass och gruppen turnerade också, bland annat i Sverige och USA. Men tyvärr är dansen inte närvarande i kambodjanernas liv. Frumberg hoppas att dansen kommer att läras ut i skolorna och vara en del av läroplanen i Kambodja.
För mig som är kurd och upplevt Saddam Husseins folkmord mot mitt folk under åttio- och nittiotalen var mötet med konstnärerna i Kambodja särskilt intressant. Det finns stora skillnader. Även om många kurder dödades, finns många fortfarande kvar i livet; märkta av svårigheter under folkomflyttningar och krig. I Kambodja förintades en fjärdedel av befolkningen. De är helt enkelt inte där och det är avsaknaden av dessa människor som präglar nationen och bearbetningen. Jag kände att vi kurder på något vis saknar ett angreppssätt för vår bearbetning. Berättelserna finns där i form av de människor som överlevt, men danstraditionen är inte något som kan användas för vårt trauma. Dansen i Kurdistan är en del av folkloren och handlar ofta om kontakten med naturen. I Kambodja är dansen en länk mellan människan och det outgrundliga inom religionen. Samtidigt känner jag hur viktigt det är för oss konstnärer att aldrig glömma utan hela tiden försöka bearbeta vårt folks sorg.
Dana Marouf