{"id":115,"date":"2014-09-17T06:36:38","date_gmt":"2014-09-17T06:36:38","guid":{"rendered":"http:\/\/www.danamarouf.com\/se\/?p=115"},"modified":"2014-09-17T06:36:38","modified_gmt":"2014-09-17T06:36:38","slug":"berlin-europas-hetaste-teaterstad","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.danamarouf.com\/se\/artiklar\/berlin-europas-hetaste-teaterstad\/","title":{"rendered":"Berlin \u2013 Europas hetaste teaterstad"},"content":{"rendered":"

Av Dana Marouf \/<\/strong>\"duitsland-berlijn-12-duitsland_berlijn_93617959s_jpg\"<\/p>\n

Berlin v\u00e4ntar och vi v\u00e4ntar p\u00e5 Dan Axel! Joakim Stensh\u00e4ll och jag befinner oss p\u00e5 Arlanda, terminal tv\u00e5 dit vi kommit f\u00f6rst av alla. Det \u00e4r en opersonlig, naken och sjukhuslik terminalbyggnad, men snart kommer alla v\u00e5ra v\u00e4nner, kollegor och naturligtvis biljetterna som Dan Axel ansvarar f\u00f6r! Lisa kommer sist eftersom hon varit hos l\u00e4kare. Hon var sjuk f\u00f6re resan.
\nV\u00e5rt flyg \u00e4r lite f\u00f6rsenat, men n\u00e4r jag ser Berlin fr\u00e5n ovan liknar det Sibirien. Staden \u00e4r vit och det \u00e4r bl\u00e5sigt. Det vilar en \u00f6dslighet \u00f6ver miljonstaden. Vi landar p\u00e5 Tegelflygplatsen och f\u00e5r snart v\u00e5rt bagage. En trevlig svensk guide f\u00f6ljer med oss i v\u00e5r chartrade buss. Under tiden ber\u00e4ttar hon om den tyska huvudstaden. Guiden verkar trivas h\u00e4r! Vi checkar in.<\/p>\n

\u00d6stberlin<\/strong>
\nMichael, Joakim och jag tar tunnelbanan till \u00d6stberlin. Det kostar bara 1,90 Euro att \u00e5ka dit. Det \u00e4r m\u00e4rkligt att det h\u00e4r var en av v\u00e4rldens mest h\u00e5rdbevakade gr\u00e4nser f\u00f6r inte s\u00e5 l\u00e4nge sedan. Berlinmuren fall 1989. M\u00e5nga m\u00e4nniskor miste livet f\u00f6r att passera denna gr\u00e4ns. Jag \u00f6nskar att alla gr\u00e4nser som finns mellan l\u00e4nder och i v\u00e5ra atlasb\u00f6cker en dag ska upph\u00f6ra. Berlin var med sina gr\u00e4nser och sin mur det kalla krigets huvudstad. Muren delade inte bara Berlin utan var ocks\u00e5 en symbol f\u00f6r j\u00e4rnrid\u00e5n som delade Europa. Det \u00e4r mycket kallt. Mycket kallare \u00e4n Stockholm. Kylan kryper in under skinnet. Det \u00e4r en fuktig kyla som jag aldrig varit med om tidigare. Vi g\u00e5r gata efter gata. Joakim ber\u00e4ttar under tiden. D\u00e4r spelade Brecht teater n\u00e4r han turnerade, h\u00e4r \u00e4r en ber\u00f6md kyrkog\u00e5rd, bokhandeln d\u00e4r var central i det gamla \u00d6steuropa, guidar han. Det \u00e4r b\u00e5de tomt och vackert, inte ett restaurang- och baromr\u00e5de. Men vi v\u00e4rmer oss med teaterprat och Joakims ber\u00e4ttelser om platserna vi passerar. Vi viker in p\u00e5 en ny gata och ser en bar och restaurang. Ett matst\u00e4lle och en v\u00e4rmande punkt!<\/p>\n

Den klassiska grisen<\/strong>
\nSophieneck heter restaurangen och den \u00e4r typiskt tysk. Vi dricker \u00f6l och best\u00e4ller mat. Joakim \u00f6vers\u00e4tter menyn. Jag f\u00e5r en typisk r\u00e4tt f\u00f6r Berlin: Eisbein. Jag blir \u00f6verraskad. Det \u00e4r en stor bit kokt grisk\u00f6tt med k\u00e5l och potatis! Mitt ansikte avsl\u00f6jar mig och mina kamrater skrattar. Det ser faktiskt lite oaptitligt ut, men jag \u00e4r hungrig och som bekant \u00e4r hunger den b\u00e4sta kryddan! Det g\u00e5r ner, men helt l\u00e4tt \u00e4r det inte! Joakim skrattar och tycker det \u00e4r kul. Nu har du gjort det en g\u00e5ng f\u00f6r alla! S\u00e4ger han. Det \u00e4r min f\u00f6rsta upplevelse med den klassiska berlinergrisen, eller hur man ska s\u00e4ga.<\/p>\n

Schaub\u00fchne am Lehniner Platz<\/strong>
\nHedda Gabler<\/strong>
\nJag \u00e4r mycket f\u00f6rv\u00e4ntansfull inf\u00f6r kv\u00e4llens f\u00f6rest\u00e4llning. Det \u00e4r Hedda Gabler av Ibsen. Regiss\u00f6ren \u00e4r en av de stora i Europa, Thomas Ostermeier. Ibland n\u00e4mns han i svensk press som en av giganterna. I synnerhet Leif Zern p\u00e5 Dagens Nyheter ber\u00f6mmer g\u00e4rna Ostermeier. Jag \u00e4r f\u00f6rberedd och g\u00e5r med n\u00f6je in i teaterlokalen. N\u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningen b\u00f6rjar noterar jag den tredimensionella scenografin. Den ser vacker och v\u00e4lgjord ut. S\u00e4rskilt spegeln som h\u00e4nger i taket. Den \u00e4r delad. Bilden \u00e4r s\u00f6nderbruten, som en symbol f\u00f6r dessa trasiga m\u00e4nniskor. I spegeln kan publiken se in bakom scenen och sk\u00e5despelarnas r\u00f6relser d\u00e4r. Det \u00e4r glasv\u00e4ggar mellan de olika rummen p\u00e5 scenen. Det uppst\u00e5r en s\u00e4regen k\u00e4nsla n\u00e4r karakt\u00e4rerna pratar och gestikulerar inne i glasrummen, f\u00f6r vi kan inte h\u00f6ra replikerna. Speciellt i sista scenen mellan Hedda och domaren Brack. Vi ser sk\u00e5despelarna ur olika vinklar, men \u00e4ven publiken \u00e5terspeglas. Det ger publiken en m\u00f6jlighet att v\u00e4lja vad de vill se. Uppifr\u00e5n ser scenen ut som ett kors. Pj\u00e4sen har kortats ner ganska mycket och moderniserats en hel del. J\u00f6rgen Tesman och Eilert L\u00f6vborg har datorer ist\u00e4llet f\u00f6r manuskript. Regiss\u00f6ren har placerat h\u00e4ndelserna i en borgerlig tysk stad, familj och milj\u00f6. Det \u00e4r en bra id\u00e9 att l\u00e5ta den os\u00e4kra och r\u00e4dda Fru Elvsted g\u00e5 runt med manuset i handen. Joakim och jag tror att det \u00e4r en tolkning av Fru Elvsted som hela tiden \u00e4r r\u00e4dd f\u00f6r Hedda och \u00e4r os\u00e4ker s\u00e5 att hon blir \u00f6verk\u00f6rd av alla. De andra i v\u00e5r grupp anser att sk\u00e5despelerskan hoppat in p\u00e5 grund av sjukdom och d\u00e4rf\u00f6r har manus i hand! Hedda leker med makten och de andras k\u00e4nslor under f\u00f6rest\u00e4llningen. Hon \u00e4r intresserad av de andras k\u00e4nslor, men inte av sin makes. Hennes man Tesman f\u00f6rs\u00f6ker st\u00e4ndigt \u00f6ppna d\u00f6rrarna medan Hedda Gabler st\u00e4nger dem. Det blir en rytmisk symbolr\u00f6relse p\u00e5 scenen. Det enda levande \u00e4r vita blombuketter som st\u00e5r i h\u00f6rnen, som begravningsblommor. Hedda Gabler leker med sina pistoler och skjuter s\u00f6nder blommorna. Det \u00e4r liv och d\u00f6d. I sista scenen n\u00e4r Hedda tar livet av sig d\u00f6r hon bland lappar som Eilert skrivit. Det finns en koppling mellan Hedda och Eilert i deras k\u00e4rlek till varandra. Eftersom lapparna finns kvar kan Eilerts manus r\u00e4ddas och hans konst leva vidare.
\nDet som \u00e4r bra med denna tolkning \u00e4r att publiken inte ser Hedda till en b\u00f6rjan, men sedan syns hennes blodiga, livl\u00f6sa kropp n\u00e4r scenen snurrar.<\/p>\n

Hedda Gabler<\/strong>
\nF\u00f6rest\u00e4llningsanalys<\/strong><\/p>\n

Joakim har en modell f\u00f6r teateranalys och man kan kalla den f\u00f6r joakimmetoden! Den baseras p\u00e5 tre fr\u00e5gor utan n\u00e5gra v\u00e4rderingar. De tre fr\u00e5gorna \u00e4r: beskriva, tolka och reflektera. Man kan reflektera \u00f6ver livsfr\u00e5gor, politik och sociala f\u00f6rh\u00e5llanden utifr\u00e5n vad vi har sett i f\u00f6rest\u00e4llningen. Man kan reflektera \u00f6ver de estetiska aspekterna som finns i f\u00f6rest\u00e4llningen ocks\u00e5. I den h\u00e4r modellen finns inte r\u00e4tt eller fel! Man kan s\u00e4ga vad som helst ur sin egen synvinkel. En f\u00f6rest\u00e4llning scens\u00e4tter livet, allts\u00e5 koderna, kommunikationen och kroppsspr\u00e5ket i den teatrala bilden. Det \u00e4r en iscens\u00e4ttning.
\nDet vi s\u00e5g var en svart l\u00e5da. Rummet var ett neutralt, luftigt scenrum. Scenen var en abstrakt, kall, stram och betongaktig, \u00f6vergiven plats. Det var en av \u00f6verraskningarna. Bakom detta strama rum fanns en annan bild, en annan verklighet. En verklighet d\u00e4r Hedda Gabler och maken J\u00f6rgen Tesman lever. Det \u00e4r en symbol f\u00f6r ett f\u00e4ngelse. En inst\u00e4ngdhet fanns bakom det moderna rummet d\u00e4r alla \u00e4r f\u00e5ngar och samtidigt f\u00e5ngvaktare. Scenen blir allt smutsigare ju l\u00e4ngre f\u00f6rest\u00e4llningen fortskrider. Redan innan man gick in i salongen kunde man i foaj\u00e9n se filmsekvenser fr\u00e5n olika milj\u00f6er i det tyska samh\u00e4llet. Dessa filmer var ocks\u00e5 inbakade i f\u00f6rest\u00e4llningen. En publikf\u00f6rberedelse redan vid biljettkassan!
\nUnder v\u00e5r diskussion och analys pratar vi mycket om scenografin och rummet som styr hela f\u00f6rest\u00e4llningen. Till exempel gjorde det sneda spegeltaket att sk\u00e5despelarna st\u00e4ndigt var synliga. Det \u00e4r som ett flygfoto. Scenografin och det speglande taket gestaltar sanningens perspektiv. I det finns inte en sanning, utan det \u00e4r olika sanningar som r\u00f6r sig. Vi som publik ser alla dessa rum och var och en kan v\u00e4lja sin sanning. Det finns m\u00e5nga platser och olika h\u00e4ndelser.
\nSe och att bli sedd. Vi som publik ser st\u00e4ndigt sk\u00e5despelarna, trots att man inte alltid h\u00f6r dem. De pratar ibland med v\u00e4ldigt l\u00e5ga r\u00f6ster, men vi ser allt och det \u00e4r inte alltid sk\u00e5despelarna h\u00f6r varandra. Publiken ser allt och alla, men sk\u00e5despelarna ser bara dem som de spelar med. De \u00e4r inne i sina roller och lever i nuet. Var och en av karakt\u00e4rerna lever i sin egen v\u00e4rld.
\nHedda Gabler spelas i en superrealistisk stil, men med ett rent estetiskt, modernt perspektiv. Realism och ickerealism och ett medvetet kroppsspr\u00e5k \u00e4r sammanv\u00e4vt med deras kommunikation, relation och fl\u00f6det av repliker. En autentisk symbol eller bild som speglar realismen p\u00e5 ett nytt s\u00e4tt. Vi talar om olika markanta moment. Markant handlar enligt Joakim om vissa starka situationer eller moment som publiken fastnar i. Mitt markanta moment \u00e4r den sista scenen d\u00e4r Hedda ligger i sitt blod bland Eilerts kvarl\u00e4mnade lappar. Ett misslyckat k\u00e4rlekspar som g\u00e5tt samma \u00f6de till m\u00f6tes. Samtidigt vill jag framh\u00e5lla den starka scenen d\u00e4r Hedda Gabler f\u00f6rst\u00f6r Eilerts manus som sparats i en modern b\u00e4rbar dator. Hon raderar inte, utan krossar datorn med en gammal hammare. Hysteriskt hugger hon med hammaren f\u00f6r att f\u00f6rst\u00f6ra manuset inne i datorn. Det gamla verktyget och den nya datorn blir en bild av hur det gamla tar d\u00f6d p\u00e5 det nya.<\/p>\n

Berlinische Galerie<\/strong><\/p>\n

Vi \u00e5ker till Berlinische Galerie med tunnelbanan. Galleriet \u00e4r vitt, rent, stort och luftigt. Vissa tavlor \u00e4r filmiska. Allts\u00e5, motiven r\u00f6r sig och kommunicerar med sin publik. Konsten \u00e4r mycket modern, men det finns ocks\u00e5 konst fr\u00e5n tjugotalet. P\u00e5 bottenv\u00e5ningen finns svartvita bilder av Berlin efter kriget och en v\u00e5ning upp surrealistiska tavlor. Kriget \u00e4r n\u00e4rvarande, inte bara p\u00e5 museet, utan i hela staden. I museet finns olika filmer som visar abstrakta former h\u00e4mtade fr\u00e5n verkligheten eller m\u00e4nniskans kroppsspr\u00e5k. En stor sal \u00e4r till\u00e4gnad gamla tyska teater- och filmfotografier. Bilderna talar med varandra p\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt att teater- och filmhistoria g\u00e5r i varandra.<\/p>\n

Tolvskillingsoperan p\u00e5 Berliner Ensemble<\/strong><\/p>\n

F\u00f6rsta g\u00e5ngen jag s\u00e5g Tolvskillingsoperan var p\u00e5 nittiotalet i London med en k\u00e4llarteatergrupp. Pj\u00e4sen hade premi\u00e4r p\u00e5 tjugotalet och hade premi\u00e4r redan 1929 i Stockholm. Den upps\u00e4ttningen s\u00e5g inte jag! Men jag s\u00e5g en annan variant p\u00e5 Pistolteatern p\u00e5 nittiotalet. En av de stora f\u00f6rest\u00e4llningarna innan teatern lades ner. Man kan inte r\u00e4kna pj\u00e4sen som en opera, inte en operett heller. Det \u00e4r en blandning mellan en speciell sorts opera, operett och musikal. Musiken har en viktig roll som drivkraft. N\u00e4r Brecht skrev pj\u00e4sen var han bara trettio \u00e5r och komposit\u00f6ren Kurt Weill var 28 \u00e5r. Arbetsnamnet var Hallickoperan. Under repetitionen blev det s\u00e5 sm\u00e5ningom Tolvskillingsoperan. Polly \u00e4r en central roll, en motor som driver pj\u00e4sen. Hon \u00e4r en r\u00f6d tr\u00e5d som g\u00e5r genom hela pj\u00e4sen och knyter ihop de viktiga karakt\u00e4rerna och h\u00e4ndelserna. Robert Wilson betonar Pollys roll. Det \u00e4r bara hon som \u00e4r kl\u00e4dd i vitt. Resten av ensemblen \u00e4r kl\u00e4dd i svart. Men n\u00e4r hon gifter sig med Mackie blir hon svartkl\u00e4dd och f\u00f6rvandlas till f\u00f6retagare. Hon glider in i det svarta och osynliga. Det \u00e4r en symbol f\u00f6r vuxenheten. B\u00e5de kroppsspr\u00e5ket och talet \u00e4r betonat. Den estetiska stiliseringen bygger p\u00e5 Meyerholds (1874-1942) biomekaniska system. Meyerhold arbetade helt annorlunda j\u00e4mf\u00f6rt med Stanislavski. Meyerhold ville synligg\u00f6ra konsten medan Stanislavski ville att konsten och teatern skulle osynligg\u00f6ras. Personligen gillar jag den h\u00e4r upps\u00e4ttningen p\u00e5 Berliner Ensemble i regi av Robert Wilson. Jag tycker att han kommit upp i niv\u00e5 med Ett dr\u00f6mspel som han gjorde 1998 p\u00e5 Stadsteatern. Wilson har lyckats skapa ett koncept av en blandning med gamla svartvita stumfilmer, Charlie Chaplin, dockteater, kabaret, japansk teater och performance. Det har komponerats ihop till en exakt och modern, eller snarare postmodern form. Detaljerna i ljus, ljud, ljudeffekter, kropp, rytmer utg\u00f6r en abstrakt renhet och inget har l\u00e4mnats \u00e5t slumpen. Robert Wilson tar oss till en annan verklighet. Det blir en sinnlig upplevelse.
\nF\u00f6rest\u00e4llningen bygger p\u00e5 olika djupa dimensioner. Scenen \u00e4r stor och tom, men Robert Wilson fyller den tomma teatern, eller spelplatsen med ljus och f\u00e4rger. Allt bygger p\u00e5 ljus i olika f\u00e4rger och perspektiv. Det finns inte n\u00e5gon plats f\u00f6r kaos och spontanitet. P\u00e5 scenen skapas en kall v\u00e4rld respektive en varm v\u00e4rld. Det visar att allt \u00e4r en illusion. I slutscenen g\u00f6r de ett teatralt, traditionellt rum med rid\u00e5n omkring teaterscenen. N\u00e4r allt \u00e4r slut g\u00e5r rid\u00e5n ner mellan publik och scen. Det \u00e4r mitt markanta moment. Den gamla teatern med fyra v\u00e4ggar, den postmoderna estetiska formen och den episka teatern v\u00e4vs ihop. Med Hedda Gabler ig\u00e5r p\u00e5 Schaub\u00fchne skapades en v\u00e4rld av illusioner, medan Robert Wilson p\u00e5 Berliner Ensemble sl\u00e5r s\u00f6nder och krossar alla illusioner med sin tolkning av Tolvskillingsoperan. Ist\u00e4llet skapar han en teatral, rytmisk och konstn\u00e4rlig form.<\/p>\n

En samarbetsm\u00f6jlighet<\/strong><\/p>\n

P\u00e5 eftermiddagen tr\u00e4ffar Mikael, Fikret, Ani och jag svenskan Anna Rinder som flyttade till Berlin f\u00f6r tv\u00e5 \u00e5r sedan. I Sverige startade hon Sharaffs Hj\u00e4ltar, ett projekt f\u00f6r folk med invandrarbakgrund som ska hindra hedersbrott och rasism. Hon arbetade med Mikael under Elektraprojektet. Vi tr\u00e4ffar henne tillsammans med en turkisk sk\u00e5despelare och regiss\u00f6r. De har startat ett liknande projekt under namnet Heroes med turkiska och arabiska pojkar i Berlin. De samarbetar med skolor. Vi diskuterar m\u00f6jligheter f\u00f6r ett samarbete mellan Sverige, Tyskland och ett tredje land, exempelvis Frankrike, England eller ett EU-kandidatland som Turkiet. Id\u00e9n \u00e4r att dessa l\u00e4nder arbetar parallellt och sedan tr\u00e4ffas och visar resultatet, eller \u00e4nnu hellre startar ett gemensamt projekt. Det \u00e4r en intressant diskussion. Teater och dramapedagogik st\u00e5r i centrum f\u00f6r ett s\u00e5dant h\u00e4r projekt och d\u00e4r ser man att teatern kan skapa en ny v\u00e4rld och en ny plats f\u00f6r m\u00e4nniskor som lever i utanf\u00f6rskap. Det ger en ny fokus p\u00e5 livet och relationen till kvinnor. Sverige har ganska bra erfarenheter. Tyskland \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g med liknande projekt men med helt andra erfarenheter i bagaget. Det kan verkligen bli ett startskott.
\nVi l\u00e4mnar cafeterian d\u00e4r vi haft v\u00e5rt m\u00f6te. Vi \u00e5ker mot teater Volksb\u00fchne. P\u00e5 v\u00e4gen g\u00e5r vi till en vietnamesisk restaurang. I korsningen n\u00e4ra restaurangen flyger tusentals svarta f\u00e5glar. Alla hus ser ut som en kuliss mot den m\u00f6rkbl\u00e5 himlen. Alla dessa fasader och f\u00e5glarna p\u00e5minner om Hitchcocks F\u00e5glarna. De flyger fr\u00e5n hus till hos och bildar svarta fl\u00e4ckar p\u00e5 himlen. Jag f\u00f6rs\u00f6ker fotografera, men utan att lyckas. Jag springer hit och dit med min kamera, men det leder bara till att jag f\u00e5r f\u00e5gelskit p\u00e5 min hatt och min axel. Fikret skrattar och s\u00e4ger att det betyder tur enligt turkisk tradition!<\/p>\n

Frank Castorf<\/strong>
\nRegiss\u00f6ren Frank Castorf provocerar p\u00e5 teatern Volksb\u00fchne. Han arbetar p\u00e5 en plattform d\u00e4r han vill f\u00f6rst\u00f6ra alla f\u00f6rv\u00e4ntningar och ist\u00e4llet provocera s\u00e5 l\u00e5ngt som m\u00f6jligt. Castorf g\u00e5r ibland tillbaka till r\u00f6tterna och gr\u00e4ver i historien. Han skapar en teatral, fysisk teater. Scenen och bilden \u00e4r verkligheten, men sk\u00e5despeleriet r\u00f6r sig i den fysiska v\u00e4rlden, l\u00e5ngt fr\u00e5n den psykologiska realismen. H\u00e4r har verkligheten en dr\u00f6mlik och ibland surrealistisk form. Teatern ligger i \u00d6stberlin. N\u00e4r man g\u00e5r in i Volksb\u00fchne ser man en socialistisk gammal skapelse. Det luktar Sovjetunionen om lokalen. Men j\u00e4mf\u00f6rt med andra teatrar \u00e4r biljetten billig och garderoben \u00e4r gratis. Teatern \u00e4r ett rum f\u00f6r unga studenter och fattiga. Man ser utslagna m\u00e4nniskor som kan v\u00e4rma sig utan att n\u00e5gon kastar ut dem. Scenen \u00e4r stor, men ocks\u00e5 sliten och f\u00f6rfallen. Faktiskt smutsig ocks\u00e5. Castorfs teater \u00e4r fri i tiden och rummet. Han r\u00f6r sig obehindrat och skapar egen tid i f\u00f6rest\u00e4llningens tid, rum och \u00f6gonblick. Det r\u00f6r sig om en historieber\u00e4ttare med en egen teknik. Han arbetade mycket med politisk teater i det gamla \u00d6sttyskland. Upps\u00e4ttningarna brukade f\u00f6rbjudas. F\u00f6rbudet gav Castorf ett slags varum\u00e4rke och privilegium. M\u00e5nga blev nyfikna och publiken str\u00f6mmade till.<\/p>\n

Kean<\/strong>
\nCastorf s\u00e4tter upp en engelsk pj\u00e4s som handlar om Kean, en ber\u00f6md sk\u00e5despelarstj\u00e4rna p\u00e5 artonhundratalet. Han kommer fr\u00e5n en fattig familj, men spelar f\u00f6r adelsm\u00e4n och v\u00e4lb\u00e4rgade. Kean \u00e4r en riktig kvinnokarl och m\u00e5ste alltid ha n\u00e5gra kvinnor som tillfredsst\u00e4ller honom i logen innan han g\u00e5r in p\u00e5 scenen. Scenen \u00e4r stor och scenografin ser ut som en barnteckning. Sk\u00e5despelarna springer fram och tillbaka i scenografin.
\nMed en postdramatisk teater mixar han texten och g\u00f6r ett collage. I Kean \u00e4r bland annat texter av Heiner M\u00fcller, speciellt Hamletmaskinen, inbakade. Regiss\u00f6ren skapar sin historia i olika spr\u00e5ng. Man kan hitta flera koder i ett och samma moment. Det \u00e4r Frank Castorfs teater som f\u00f6rst\u00f6r strukturen, f\u00f6rlagorna, verkligheten och den yttre bilden. P\u00e5 slutet utvecklas nya dimensioner, aspekter, bilder och historier. Resultatet av f\u00f6rest\u00e4llningen \u00e4r aldrig f\u00e4rdigt, slutprodukten kan bli tre timmar eller fyra timmar. Processen p\u00e5g\u00e5r st\u00e4ndigt. Det \u00e4r en vansinnig och anarkistisk teater. Ibland blir monologerna monotona och l\u00e5nga. De skapar en os\u00e4kerhet hos publiken som inte vet hur l\u00e5ngt sk\u00e5despelarna kan str\u00e4cka sig. Ibland vet man inte vad som h\u00e4nder.
\nFrank Castorf ber\u00e4ttelser f\u00f6rvandlas till korta och l\u00e5nga situationer utan sammanhang. Allt sm\u00e4lter samman till en egen form. Det \u00e4r en postdramatisk teater, en regiss\u00f6rens teater. Regiss\u00f6ren tolkar och hittar en multiperspektiv enhet f\u00f6r f\u00f6rest\u00e4llningen. Kean har ingen b\u00f6rjan, mitt och slut. Slutet \u00e4r lika logiskt som b\u00f6rjan. Till exempel \u00e4r Kean 4,5 timmar, men den skulle kunna vara fem. Castorf anv\u00e4nder en stark lekestetisk form d\u00e4r en enorm energi gestaltas av sk\u00e5despelarna. P\u00e5 Berliner Ensemble s\u00e5g vi postmodern teater, men p\u00e5 Volksb\u00fchne r\u00f6r det sig om postdramatisk teater. Vad \u00e4r skillnaden? Postmodern teater \u00e4r en abstrakt, estetisk teater som ligger n\u00e4ra performance. Texten sl\u00e5s s\u00f6nder, men best\u00e5r. I postdramatisk teater sl\u00e5r regiss\u00f6ren ocks\u00e5 s\u00f6nder pj\u00e4sen, men h\u00e4r inflikas nya texter och mixer av andra teaterformen s\u00e5 att en ny variant av pj\u00e4sen skapas.<\/p>\n

Den intellektuella kyrkog\u00e5rden<\/strong>
\nKurt, Constantin, Joakim och jag tar soppa, korv och potatis med n\u00e5gra \u00f6l till p\u00e5 en \u00f6stberlinsk bar. Vi pratar om teater och Brecht. Kylan har slagit h\u00e5rt mot v\u00e5ra reskamrater. M\u00e5nga \u00e4r sjuka. Kurt och Constantin \u00e5ker hem till hotellet. Joakim och jag g\u00e5r ner p\u00e5 gatan till Brechts gamla bostad som ligger n\u00e4ra baren. H\u00e4r finns Brechts arkiv. Intill finns en kyrkog\u00e5rd d\u00e4r flera intellektuella giganter vilar, till exempel Hegel, Brecht och Helene Weigel. Hon dog l\u00e5ngt efter Brecht och gjorde allt f\u00f6r att hans \u00e4lskarinnor skulle begravas l\u00e5ngt fr\u00e5n hans grav. Hon lyckades med det. Elisabeth Hauptmann arbetade t\u00e4tt och intensivt med Brecht i m\u00e5nga \u00e5r och p\u00e5st\u00e5s ha skrivit Tolvskillingsoperan. Hauptmann var en av \u00e4lskarinnorna. Hon \u00e4r begravd l\u00e5ngt fr\u00e5n Brecht, medan Helene Weigel vilar t\u00e4tt intill. Vi g\u00e5r mellan gravarna i kylan tills vi hittar Brechts. N\u00e4r jag st\u00e5r vid Brechts och Helene Weigels grav ser jag ett foto framf\u00f6r mig d\u00e4r han \u00e4r ung och har ett leende p\u00e5 l\u00e4pparna och h\u00e5ller i tv\u00e5 d\u00f6dskallar. Bilden s\u00e5g jag dagen innan p\u00e5 Berliner Ensemble. Nu ligger han sj\u00e4lv d\u00e4r och \u00e4r bara en d\u00f6dskalle.<\/p>\n

Maxim Gorki teatern<\/strong>
\nAnna Karenina<\/strong>
\nStanislavskis metod om sk\u00e5despelarnas arbete och hans teoretiska b\u00f6cker blev k\u00e4nda efter andra v\u00e4rldskriget i Tyskland. N\u00e4r Hitler kom till makten och strax innan krigsutbrottet flydde kommunister till Ryssland. Bland dom fanns Maxim Vallentin, en k\u00e4nd sk\u00e5despelare. Han bor i Moskva under krigs\u00e5ren. D\u00e4r kommer han i kontakt med Stanislavski och hans sk\u00e5despelararbete, synen p\u00e5 teater och den psykologiska realismen. Efter freden kommer han hem och tar med sig Stanislavskis id\u00e9er. Maxim Gorki teatern existerade redan p\u00e5 artonhundratalets mitt, men f\u00f6rst\u00f6rdes under andra v\u00e4rldskriget. \u00c5teruppbyggnaden var klar 1946. \u00c5r 1952 var Vallentin med och startade teatern under namnet Maxim Gorki Teatern med hj\u00e4lp av ryssarna f\u00f6r att spela rysk dramatik och praktisera den realistiska teatern med Stanislavskis metod.
\nIdag \u00e4r teaterns repertoar en blandning av klassisk, konventionell och en ung experimentell teater. Upps\u00e4ttningen med Anna Karenina av Leo Tolstoj hade premi\u00e4r v\u00e5ren 2008 och tillh\u00f6r den unga experimentella generationen.
\nAnna Karenina \u00e4r en klassiker! Hon \u00e4r den exemplariska hustrun som \u00e4r ganska n\u00f6jd med sitt \u00e4ktenskap, \u00e4ven om det kanske \u00e4r lite l\u00e5ngtr\u00e5kigt. Hon \u00e4r n\u00f6jd fram till den dag d\u00e5 hon tr\u00e4ffar greve Vronskij och drabbas av den stora passionen. Hon offrar familj och social st\u00e4llning f\u00f6r hans skull och slungas mellan k\u00e4rleksrus och desperation.
\nScenografin \u00e4r ren. L\u00e4ngs scenkanten st\u00e5r en h\u00f6g, genomskinlig fasad, som en tom bokhylla. Vissa h\u00e5lrum ser ut som en bunker d\u00e4r det knappt g\u00e5r att r\u00f6ra sig. D\u00e4r spelar de, ibland med skridskor p\u00e5 f\u00f6tterna. Sk\u00e5despelarna flyttar sig mellan rummen och kroppen tvingas hela tiden anpassa sig till rummens storlek. I ett litet rum m\u00e5ste karakt\u00e4rerna ibland krypa, eller till och med l\u00e4gga sig, f\u00f6r att f\u00e5 plats. Sk\u00e5despeleriet blir en utmaning till scenbilden. Rummet blir till ett motst\u00e5nd d\u00e4r sk\u00e5despelarna f\u00f6rs\u00f6ker vara uppriktiga men p\u00e5 nya villkor och nya s\u00e4tt. De talar i tredje person. P\u00e5 det s\u00e4ttet presenteras rollerna och de distanserar sig till karakt\u00e4rerna. Det finns en helhet, en b\u00f6rjan, mitt och slut. Men de r\u00f6r sig fritt i sina rum ibland. En av karakt\u00e4rerna tapetserar hela rummet, till och med d\u00f6rren, med en bild av en skog. Han kan inte g\u00e5 ut. D\u00e4r kan man s\u00e4ga att han isolerar sig i naturen. I ett rum regnar det. D\u00e4r k\u00e4mpar Anna Karenina med sin man. I ett annat rum sker entr\u00e9n pl\u00f6tsligt fr\u00e5n taket. Det finns ocks\u00e5 ett rum som f\u00f6rvandlats till kontor.
\nRegiss\u00f6ren anv\u00e4nder filmsekvenser som blir motsatser till sj\u00e4lva scenen, eller bildar ett sammanhang. Det \u00e4r ett markant moment f\u00f6r mig n\u00e4r karakt\u00e4rerna i filmsekvensen jagar sk\u00e5despelarna p\u00e5 scenen! Filmen \u00e4r placerad p\u00e5 scenen s\u00e5 att sk\u00e5despelaren sm\u00e4lter ihop med sekvensen. N\u00e4r greve Vronskij (Milan Peschel) f\u00f6rs\u00f6ker m\u00e5la ett portr\u00e4tt av Anna Karenina g\u00e5r hon ut ur tavlan n\u00e4r han har m\u00e5lat klart. Hon blir en kopia av sig sj\u00e4lv n\u00e4r de f\u00f6rlorar en bit av k\u00e4rleken. Anna Karenina blir drottning i tavlan, men n\u00e4r hon g\u00e5r ut ur tavlan blir k\u00e4rleken fr\u00e4mmande f\u00f6r henne och f\u00f6r honom. Regiss\u00f6ren lyckas bra med att blanda tid och rum och hitta ber\u00f6ringspunkter d\u00e4r den estetiska aspekten blir en f\u00f6rdjupad dimension. Anna Kareninas man, Karenin (Ronald Kukulies), \u00e5terv\u00e4nder till barndomen i en av scenerna. Anna Karenina blir mamman och befinner sig i ett annat rum \u00e4n Karenin. De n\u00e5r inte fram till varandra och scenen \u00e4r o\u00e4ndligt vacker. Scenbilden blir stark och hemsk n\u00e4r de str\u00e4cker sig efter varandra.<\/p>\n

Fruktflugan<\/strong>
\nFrank Castorf f\u00f6rs\u00f6ker provocera publiken med sin egen estetik d\u00e4r han f\u00f6rst\u00f6r f\u00f6r att utveckla. De andra regiss\u00f6rerna p\u00e5 Volksb\u00fchne har g\u00e5tt andra v\u00e4gar f\u00f6r att provocera. Teatern har inte en gemensam strategi f\u00f6r id\u00e9er, teknik och vision. Det r\u00e5der ingen enhetlighet p\u00e5 Volksb\u00fchne, varje regiss\u00f6r \u00e4r pr\u00e4glad av sin id\u00e9 och vision.
\nChristoph Marthaler arbetar med en slags dr\u00f6mlik realism som skapar en poesi p\u00e5 scenen. I hans upps\u00e4ttning Fruktflugan bygger han l\u00e5ngsamt upp karakt\u00e4rerna. Det \u00e4r ett verkligt, realistiskt rum d\u00e4r sk\u00e5despelarna befinner sig och r\u00f6r sig. De spelar enligt Stanislavskis metod p\u00e5 h\u00f6g niv\u00e5. Allt \u00e4r absurt, ovanligt och dr\u00f6mlikt. Vi skrattar gott. Det \u00e4r inte komedi, men vi skrattar med sk\u00e5despelarna och de egenartade situationerna. Publiken blir st\u00e4ndigt \u00f6verraskad och h\u00e4ndelserna kommer slag i slag. Hela scenen fylls av sk\u00e5despelarnas kroppar, utseende, r\u00f6relser, makal\u00f6sa s\u00e5ng och kontakt med varandra. Det som om de fanns bland oss. Man kan hitta dessa figurer var som helst p\u00e5 stan i hela Europa. Scenbilden, karakt\u00e4rerna, deras r\u00f6relse, kommunikation och historien liknar Roy Anderssons S\u00e5nger fr\u00e5n andra v\u00e5ningen och Du levande. De lever i en och samma atmosf\u00e4r. Det \u00e4r filmiskt, teatralt och musikaliskt. En h\u00f6jdpunkt f\u00f6r teaterns magi. Jag kan beskriva Fruktflugan som magisk realism p\u00e5 ett s\u00e4tt som \u00e4r vanligare i romanv\u00e4rlden. Den magiska realismen och detaljrikedomen har arbetats fram i en process med improvisation med regiss\u00f6rens h\u00f6ga n\u00e4rvaro. Med sk\u00e5despelarnas uppriktighet har de funnit en allvarlig och djup dimension i arbetet.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Av Dana Marouf \/ Berlin v\u00e4ntar och vi v\u00e4ntar p\u00e5 Dan Axel! Joakim Stensh\u00e4ll och jag befinner oss p\u00e5 Arlanda, terminal tv\u00e5 dit vi kommit f\u00f6rst av alla. Det \u00e4r en opersonlig, naken och sjukhuslik terminalbyggnad, men snart kommer alla v\u00e5ra v\u00e4nner, kollegor och naturligtvis biljetterna som Dan Axel ansvarar f\u00f6r! Lisa kommer sist eftersom […]<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":116,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[4],"tags":[],"class_list":["post-115","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-artiklar"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.danamarouf.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/115","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.danamarouf.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.danamarouf.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.danamarouf.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.danamarouf.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=115"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/www.danamarouf.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/115\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":117,"href":"https:\/\/www.danamarouf.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/115\/revisions\/117"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.danamarouf.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/media\/116"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.danamarouf.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=115"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.danamarouf.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=115"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.danamarouf.com\/se\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=115"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}